heavymetalmum

Det är deprimerande att så mycket av livet har gått!
Det är kul att ha så mycket roligt som man fortfarande vill göra!
Det är trist att ha så lite tid att göra det man vill på, verkligheten pockar på och kräver massa saker hela tiden. När ska jag skriva min bok? Släktforska allt jag orkar? Få ordning på huset och bilen?
Det är en stor välsignelse att ha en partner att dela livet med.
Nej usch så djupt det här blev nu då. Jag får skärpa till mig o komma tillbaka när jag är på lite bättre humör. Kanske nästa vecka när semestern har börjat?

nu är det bevisat. Efter att vågen stått still februari, mars, april. Och jag sedan i mitten på mars, alltså en dryg månad nu lagt till träning och även mätt och vägt vad jag äter kalorimässigt fortfarande inte går ner. Enligt teorin att allt du stoppar in måste vara mindre än du gör av med så går man ner i vikt så är jag ett bevis på att det INTE stämmer. Jag äter mellan 1300-1600 kalorier och jag rör mig i snitt 11000 steg per dag, Vilket SKA ge en viktminskning på ca 1 kg/vecka.

Inte jag inte, är nog någon slags evighetsmaskin. Det är frustrerande. Jag har som tur även mätt mig då och då och kan ändå se att kroppen ändrat form. Jag har byggt muskler och därigenom minskat fettet. Men jag borde ändå ha gått ner något på denna tid. Har sedan en dryg vecka påbörjat medicinering med Metformin då de ska påverka insulinet i kroppen vilket ska trigga fettförbränningen.  Det har iaf gjort att jag får lite biverkningar i form av tidvis diarre och lite illamående. Men ännu inte något på vikten. Jag har på mig till slutet av månaden att experimentera sedan kanske jag måste avbryta då jag ska in på gastroskopi den 14 maj.
Så inför den undersökningen så får jag sluta ta Omeprazol för min reflux. Då tror jag inte jag kan ta Metformin heller då jag kommer bli jättedålig ändå i magen. 1 maj o framåt kommer bli två skitveckor rent välmåendemässigt. Jag har krävt att bli sövd vid gastroskopin så jag får iaf slippa paniken att få en slang nerkörd i magen.
Till dess kämpar jag på med träning ca 3 ggr i veckan. Jag kommer utöka konditionsdelen vartefter jag orkar mer o mer. Kör styrka först o sen så mycket kondition jag klarar.

Har nu mätt mig efter en dryg månad. Jag har minskat mina mått på armar o ben med 2 cm, mage 4 cm. Det får man säga är godkänt resultat. Min erfarenhet av Low Carb High Fat hittils är JA jag känner mig lite trög i pallet och blir lätt trött när jag får i mig för lite fett. Enkelt fixat med kaffe o grädde! Det är svårt att äta tillräckligt av fet mat. Man blir fort mätt.
Däremot så fungerar det bättre för varje dag som går.  Man måste leta recept o hitta fler maträtter så man får variation. Julbordets mat fungerar i stort bra, man får skippa Jansson (eller göra egen utan potatis i)
Godis är ju tyvärr uteslutet och det är ju just godis som fått en dit man är, bröd och godis är största skurkarna i min kost.
När jag sköter mig så har jag ingen längtan efter just godis. Jag tror på Beach 2009, va dyrt med nya kläder men va kul att kunna köpa vad man vill ha.
Människor som aldrig varit feta har ingen aning om att man som fet inte klär sig efter sin smak utan efter vad man får tag på i affären. HMs utbud exempelvis består av olika tältmodeller.

Varför ska man som fet inte kunna ha likadana kläder som alla andra, bara i större storlekar???

Jag tror att omgivningen felaktigt kommer tro att jag ändrat min klädsmak när jag kan köpa vad jag vill ha på mig. Så är det INTE. Det är bara att jag då kan välja själv.
Sen ser jag fram emot att våren 2010 få åka till fjällen och äntligen lära mig åka utför på rätt sätt. Det är något jag inte gjort på minst 10 år för att mina knän inte ska gå sönder.
Det är många saker som jag just nu inte kommer på som jag kommer att våga göra när kroppen inte begränsar mig.

Och NEJ jag har inte något emot kosmetisk kirurgi när det handlar om att återställa en misshandlad kropp, så det beror på vad som behövs om jag kommer att genomföra några ingrepp. Den som lever får se.

Förra veckan var fortfarande lätt, trots 4 pass så kändes träningsvärken lätt då jag ff kände mig piggare och positiv. Idag däremot, så är det jäkligt tungt. Simmade 40 minuter varav de sista 20 ägnades åt intervall. Simmade verkligen aktivt i 100 m sträckor så fort och kraftigt jag kunde, och vilade därefter en kort stund för att åter simma.
Idag har jag träningsvärk och är helt slut i kroppen. Idag är det gym på em. Jag gick dessutom och la mig 23 igår vilket är tidigt för mig. Trots detta är jag trött. Hälsporren gör satans ont efter att ha kånkat på ryggsäck fram o tillbaka till Kista gallerian o garaget där samt en extra sväng till Kista på lunchen. Så det är bara att inse, värk gör att man lätt tappar sugen men det ska inte jag göra. På det igen bara. Bara att fatta att nu är det ett motlut, och såna brukar man bekämpa med att trampa lite mer. Heja mig! Mot uppförsbacken med full kraft och lite extra. Stön...

Jag har nu genomfört 2 gympass o ett simpass under veckan. Minus ett kilo. Nästa vecka blir det 2 gympass o 2 simpass eller 3. Det är drygt 6 veckor kvar till Gran Canaria. Vore himla härligt att ha kapat 5 kilo till dess. Då kan mina chanser att få lindring i hälen öka markant. När jag åker den 17 december hoppas jag att jag kan hitta något ställe att gymma där nere. Simma kan jag helt klart göra o promenera beroende på hur hälen mår. Känns skönt att va på väg. Nu har jag haft en riktig slappmorgon från kvart i 9 när jag gick upp o åt frukost. Har suttit i soffan o fikat o surfat runt lite. Nu ska jag städa badrummet innan jag klär på mig o sen blir det lunch o städa balkongen efter det. Har beställt en kryddhylla till skåpdörren som ska hämtas på K-rauta på eftermiddagen i samband med lite handling så vi får hem lite mat o frukt.

mot en bättre hälsa och ett liv utan trasiga knän och ömma fötter. Nu har iaf resan börjat för tredje gången och nu gäller det alltså. Tredje gången gillt säger man ju.
Jag har sedan en dryg månad släpat mig o diverse döttrar till badhuset för att simma. Det är en motionsform som är mjuk och även passar överviktiga tanter med trasiga knän och hälsporrar. Det enda smärtsamma där är att ta sig från omklädningsrummet via duschen (ja jag tvättar mig över hela kroppen med tvål innan vilket är det enda rätta, den som säger något annat är äcklig) till bassängkanten. Sen när jag kommer ner i bassängen så blir man så lätt och hälen slutar göra ont.
Det är tyvärr så att doppa sig tar alltid emot men det går, sen simmar jag, ibland bara 20 minuter men allt oftare 30 och snart 40 minuter. När man simmar så blir hela kroppen använd utan att skadas. Vilket gör att man kan göra det länge och sen när man går upp så blir man tyvärr sitt gamla vanliga tunga jag.
I onsdag denna vecka gick jag på introduktion på styrketräning. Det tog 1, 5 timmar och var jättenyttigt. Instruktören var perfekt, Noga beskrev han allt vi skulle göra och vi fick öva o titta på varandra. Det var jag och en kvinna till som var ungefär jämngammal. Men eftersom han var så noga så hann vi bara köra ett set på varje maskin och alltså körde vi ett tredjedels pass. Men oj vilken träningsvärk jag har idag.
Hur ska då ett helt pass kännas?
I vilket fall som helst så är det nu det börjar med måndag samt onsdag simning och tisdag, torsdag styrketräning. Jag får träna på arbetstid så jag tänker träna 16 varje tisdag torsdag. Sen ska jag försöka få in en simning på helgen också.
Jag förstår att jag nu ger mig ut på en slingrig stig vilket innebär att ibland kommer jag trampa snett eller snubbla men jag ser det verkligen som ett livsavgörande steg. Jag har aldrig varit i sämre kondition än nu och det går inte längre. Det är lite som mitt val att inte få fler barn efter Astrid. Med den graviditeten fick jag allvarlig bäcken uppluckring, en ytterligare graviditet hade kunnat innebära handikapp. Jag kan faktiskt inte för jag riskerar att få tillbringa mitt liv med en usel hälsa. Det är nu jag grundar för resten av mitt liv vilken livskvalitet jag vill ha som äldre. 
Om jag nu känner mig ung i huvudet, varför ska min kropp må som en trött nittioåring. Min kripps tillstånd förhindrar ig att leva det liv jag nu vill leva. Jag vill kunna åka skidor nerför en backe, kunna dansa mig trött under en kväll och prova på andra saker jag aldrig förut vågat. Nu vill jag och kan inte, det som står ivägen ska undanröjas.
Så önska mig lycka till med min viktnedgång och min kropps tillfrisknande.
 

Helgen startade med att jag var hos doktorn o fick lite recept, Sedan åkte jag hem i 25 gradigt väder. Hemma väntade sonen som skulle låna bilen, jag tycker det är ok. När jag får tillbaka den så är den alltid så fin o nyputsad. Efter middag och vanligt stök så sjönk vi ner i soffan, då blev jag så himla godissugen så jag gjorde chokladbollar. På lördagen var det strålande väder, vi åt frukost o läste sedan åkte vi till Täby Centrum o fick klippa oss bägge två. Därefter kolla jag på lite kläder, jag måste ha något mer att ha till jobbet. Till slut hittade jag iaf en blus som passade som jag kunde tänka mig. Då bestämde jag att ikväll blir det inget godis alls. Om jag bara går ner så lite som 5 kilo så kommer jag kunna ha så mycket mer kläder. 5 kilo tar man på en månad om man skärper till sig, Och med mitt knä och min häl på andra foten så finns inga alternativ.
Väl hemkomna så åt vi lunch och sen gick vi ner till Ida för att hämta borrmaskinen. Så fick både vi och hunden en promenad i sommarvärmen. Sedan var det meningen att jag skulle rensa rabatten men icke. Hela dagen gick och jäg hjälpte mest Claes lite till o från o vattnade ltie blommor o läste. TIll mat åt vi grillad lax, kokt potatis o stuvad spenat. Jättegott. I morse när jag vaknade så hade Claes redan gått upp, det var så varmt redan på morgonen så jag åt frukosten på balkongen. Hur skönt som helst. Vi behövde ha tag på slang till dammen så vi åkte o shoppade o när vi kom hem åt vi lunch. Därefter när jag skulle gå till dammen så ramlade jag på berget o skavde upp ena knäet. Jag blev helt chockad o det blödde i flera timmar. Nu sitter jag här o luftar så det ska torka till. Men jag antar att när jag går in i duschen så spelar det ingen roll för då börjar det väl blöda igen. Det är ungefär 5 gånger 5 cm på värsta stället. Så jag har inte rensat hela rabatten. Nu på kvällen har vi tagit en tur i Beemern som kom tillbaka vid 3 putsad o fin. Vi åkte ut till Vallentuna o åt på Christos sen via Arninge åkte vi hem. därefter har vi tagit en promenad med hunden. Nu ska jag tydligen lägga upp byxor åt Claes innan jag sorterar och tvättar smutstvätten. 
Hoppas morgondagen är skadefri och det slutar blöda på knäet. 

Rabatter är fina att titta på om det är ordning i dem. Jag har svurit över mina idag. Jag har så förbannat mycket kirskål och cikoria att det är helt hopplöst. Men jag gjorde ändå ett försök och nu får jag betala. Har så ont i knäet igen så jag kan gråta. Sen har jag haft en urjobbig natt med två drömmar som jag hela tiden växlade mellan. Det var så tröttsamt. Ensam är stark har ni väl hört förresten? Jag tror det ska vara "Det är ensamt att vara stark." Jag ser mig själv som en stark människa men ibland känns det satan så tungt. Hoppas jag är gladare imorgon.
Gonatt

Nu kommer nästa larm om snusare. Tydligen är det en ökad cancerrisk för snusare att få strup och magcancer. Men sen kom slutklämmen som man nästan inte ville berätta, det gäller män över 70 där man påvisat det. Jag säger inte att det är ofarligt eller nyttigt att snusa, men jag avskyr just att man försöker ljuga om fakta. Jag tror Sveriges befolkning skulle bli avsevärt friskare om alla rökare istället blev snusare. Så i valet mellan att inte kunna sluta röka men kunna byta till snus är det självklart vad man bör göra. Själv ska jag sluta snusa när jag fått kontroll över min vikt. Jag vet hur sugen man blir när man slutar snusa och jag behöver inte den svårigheten att lägga på mig, Det är tillräckligt illa med den övervikt jag har. Annars är jag jävligt låg idag. Det mesta känns trist, trots att jag var så duktig o städade igår. Men det slutade bara med att jag fick ont i knähelvetet igen och sen kylde ner mig så jag fick känning av blåskatarren igen. Ikväll ska Claes ut med sina vänner och jag får sitta här ensam. Inte så att jag missunnar honom men jag är avundsjuk. Jag ville också ha nån kompis som hörde av sig nån gång o ville ha med mig ut. Men det har aldrig hänt. Det är väl något fel på mig, eller på kvinnor. Jag vet inte vilket?
Det är oavsett mitt nuvarande tillstånd något som är fakta. Nu ska jag inte skriva mer förrän jag har något positivt att berätta. Och om du är man och läser detta, om din kvinna är så där ledsen o purken, retas inte! Ge henne en kram istället, hon behöver det och att få känna att någon tycker om henne.

Har precis läst ut andra delen av Stieg Larssons deckare om Lisbeth Salander. Den var lika bra som ettan. Jag läste i flera timmar igår och en timme idag för att läsa sista halvan. Vilken författare! Så urtrist att han är död. Det enda dåliga med så här bra böcker är att man själv blir lite hämmad. Jag vill verklligen skriva en bok men kommer inte igång. Kanske ska jag fundera på ett upplägg och se om jag kan skriva i sommar.
Är lite osäker på vad jag vill berätta. Finns så mycket att välja på, och det gäller att hitta det som andra faktiskt vill läsa om.
Jag ska fundera.

Va skönt att hon åkte ut direkt från andra chansen. Jag blev besviken att hon ens kom med där. Men varför så överraskad? Tror hon att hon är självskriven bara för att hon tror på GUD?

Wake up bitch!
Lite ödmjukhet är faktiskt klädsamt, det är inte så att vi alla här i Sverige uppfattar dig som guds gåva till oss. Personligen tycker jag att det är läskigt att se henne uppträda nu för tiden. Det var ok när hon som 16åring tackade gud men nu tycker jag det är för mycket brist på ödmjukhet och självinsikt. Nordman som slog ut henne är väl inte heller världens bästa artister och hade inte heller en så bra låt men jag uppfattar det som mer äkta i alla fall.

Jag förstår att syftet är att samla in pengar och det är därför man har 4 deltävlingar och en andra chansen och till sist en final. MEN det är ju för fan bara max 10 låtar som man överhuvudtaget orka lyssna på. De andra är skit ändå. Men jag som ändå föredrar hårdrock ska väl inte uttala mig kanske, hörde att Finland igen skickar en rocklåt som sitt bidrag. Man kanske ska emigrera till Finland?

Söndagar är helt annorlunda när man trivs på jobbet! Om man inte trivs är det en dag att känna "Ågren", men om man faktiskt tycker jobbet är kul så kan de va så sköna. Sova lite extra länge. Kolla på morgontv i soffan samtidigt som man surfar lite. Sen kan man pyssla lite beroende på väder. Förra helgen när det regnade oavbrutet så var det lite trist men man fick ju lite gjort inomhus. Själv håller jag på att komma ikapp med mitt tvättberg i tvättstugan.

Och vilken dag som helst ska jag ta itu med kontoret, Det ska bli möjligt att gå in dit med datorn o sätta sig vid bordsskivan. Just nu är den belamrad med papper o prylar som inte hittat sin rätta destination ännu.

Innan jag bytte jobb så lät jag mitt hem förfalla för jag mådde skit även hemma, nu när jag har massor att göra på jobbet så finns kraft kvar när jag kommer hem att faktiskt undan för undan komma till rätta med röran. Så illa som det är på det där programmet som börjat gå på TVn har jag aldrig haft. En sak att ha lite pappershögar på bänkar och en helt annan att ALDRIG göra rent nånstans. Hur kan de leva så där? Ser ut som knarkarkvartar, enda skillnaden är att knarkare inte har så mycket grejor.
Idag har jag strykit gardiner o torkat av i fönsterkarmarna samt satt upp gardinerna. Så nu är julen borta iaf.

Vilken tur, för om 2 veckor är det påsk.

Jag som inte ens är med i kyrkan längre vet inte vad jag ska ha påsken till, men i år ska jag nog åka till min dotters kompis för hon är nybliven mamma. Det blir kul. Jag var själv bara 22 när jag blev mamma så jag har inte så många invändningar mot det. Däremot känns det konstigt att inse att jag själv kan bli mormor o farmor när som helst nu. Jag känner mig inte som en mormor/farmor. Hur ska man känna sig då förresten?

Det är fascinerande att byta arbetsplats. Första tiden går man runt o bara registrerar och försöker förstå hur allt hänger ihop. Man vill komma ihåg namnen på alla 50 som man skakar hand med de första dagarna men det är ju helt hopplöst. Efter några veckor så inser man att det måste komma succesivt. Det blir liksom fragment av det hela som man brottas med. På kvällarna somnar man ovaggad. I slutet på andra veckan kändes det lite motigt för jag kunde liksom inte producera något, alla runt omkring har mycket att göra men själv har man inte alla konton som man behöver för att komma åt rätt verktyg och inte rätt kunskaper om det man ska göra för att arbeta självständigt.

Därefter börjar det lossna och man hittar små saker som går att utföra med de kunskaper som man förvärvat och då blir det riktigt kul igen. Vartefter dagarna går så hittar jag mer och mer som jag faktiskt kan göra nytta med. Folk omkring en lär känna en lite och släpper lite på guarden. Det blir mer lättsamt att samtala.
 
Efter denna period kommer den tuffaste. Där är jag nu. Jag vet att nu när jag har varit på plats i en månad så har min "graceperiod" löpt ut. Förut förväntade sig ingen något av mig men nu kommer kraven på att jag ska fungera i min nya roll att infinna sig.
Jag är fortfarande nybörjare och har massor av kunskaper som jag måste inhämta men det är bara att "ta tjuren vid hornen" . Jag ser fram emot att komma igenom på andra sidan, stärkt i mitt självförtroende över att ha klarat av denna tid och lärt mig ett nytt arbete. Att kunna bemästra nya situationer på ett bra sätt. Och ja, jag känner tillit till min förmåga. Varför? Jo för att det är det här som gör att jag utvecklas, just att våga gå utanför komfortzonen och utöka min kapacitet. Det gör att jag växer som människa.

Det är att leva för mig.

Man borde lära sig av hunden. Man kan aldrig säga till en hund att man ska gå ut klockan 14 eller efter fikat. De har inte de begreppen. Därför får man träna på att leva i nuet som hundägare. När jag ser att min hund har tråkigt för att jag är upptagen av annat så får jag lite skuldkänslor och då skulle men ju vilja glädja honom med att det snart blir roligt men det fungerar inte. Det ger en lite funderingar på vad det är att leva i NU hela tiden. Små barn fungerar likadant men dem fostrar vi att förstå snart och sen. När de blir vuxna så håller de flesta på att fundera på hur det var förr och hur det ska bli. Jag ska träna på mer NU. Apropå det så är städning inte så viktigt. Man kan städa mycket mindre och ändå överleva har jag märkt. Då blir det mer tid till att ha kul NU.

Jag är så trött på alla sk miljövänner som kräver etanoldrift på bilar. Hade jag råd skulle jag köpa en Königsegg eller vad de nu heter med etanoldrift, sen skulle jag åka hem till er  o gasa lite utanför porten till er lägenhet. Det är bara att inse, att producera etanol i sydamerika o frakta den hit med båt är INTE miljövänligt. Egentligen finns det inga miljövänliga bilar alls. Det finns bättre o sämre men inte några bra. Hörde om en undersökning man gjort om den totala miljöpåverkan på en bils hela livscykel som visade att en Prius är sämre än en jeep om man räknar från bilens tillverkning till dess livslängds slut. Detta på grund av att en bil som tuffar o går i många mil förtjänar sin tillverknings påverkan på miljön. Det är ju faktiskt så man måste räkna, inte för att jag tycker att alla ska åka omkring i V8or men man måste tänka helhet.

Då fick de "äntligen" tyst på Benazir Bhutto också. Man undrar hur det ska kunna bli demokrati i länder där folk gapar och skriker o mördar barn för att få sin vilja fram. Det känns hopplöst. De måste få utbildning, man måste bygga bort fattigdom och okunnighet för att kunna få fred. Å andra sidan så håller världens "rikaste" land på att skapa ett u-land. Jag såg ett program om hur det ser ut i New Orleans 2 år efter Katrina. Jösses, hur kan politikerna i USA låta förfallet bara vara? Det är en skamfläck för USA, de som är så stora i käften om att de bor i världens bästa land. Ja men om vi skulle ha en Katrina i Sverige så skulle alla hus vara rivna o uppbyggda på nytt på 2 år i alla fall. Det skapar dessutom arbetstillfällen vilket gör att de som får jobb har råd att handla och då sätter man igång en positiv spiral. Är det svårt att förstå? Förutom vilka vinster det gör för folkhälsan att människor får bostäder och arbete. De kan försörja sig o sina familjer osv. VTMB som bror min brukar säga (Va Trött Man Blir)

Min man håller på att konvertera gamla filmer till datorn. Det är många minuter film på yngsta barnet.
Man ser på filmen och förundras över sin klädsmak. Jag minns hur det var just då.
Det ska bli kul när allt är konverterat så kan man bjuda in sina vuxna barn på filmkväll,
Jag ska också skicka in mina föräldrars 17 st single8 filmer så jag kan få dem på DVD.
Tänkte göra varsin kopia till mina syskon Det är 60 minuter från min egen barndom.
Det är risk för att man annars förlorar sina gamla filmer. Vi måste ge oss ut i mellandagsrean
för att köpa mer disk dock för det går åt mycket disk när man ska få över filmerna.
Man kan aldrig ha för mycket disk utom på diskbänken. där vill man inte ha någon alls.

Vet inte om det här blir bra men jag gör ett försök.