heavymetalmum

När jag är inne på Lunar eller PA eller dylika forum så upplever jag att så väldigt många ungdomar har så dåligt självförtroende. Antingen är det så eller också är det inne att vara svår. (EMO) Men det yttrar sig liksom i att man tävlar i hur dålig man tycker att man själv är.
Den ena säger att den andra är smal och den andra svarar att hon inte alls är smal för hon kan inte komma i storlek 34 längre. Men du har ju iaf stora bröst kontrar hon med. Man undrar varför det är så?
Jag skulle vilja ruska om er allihop o säga att de flesta av er är så vackra som ni nånsin kommer att bli, efter 20 så blir huden, håret och allt annat också stadigt sämre. Njut nu när ni är unga, sen får ni räkningar och egna barn att oroa er för. Försök se det som ni faktiskt är bra på istället för att leta efter fel på er själva. Ni är ju ändå medvetna om att alla bilder o media är förvanskade o retuscherade så det ni jämför er med finns inte i verkligheten. Det är viktigare att ni försöker utveckla era hjärnor för dem kommer ni ha hela livet. Utseendet är bara en liten del av er, och det är hjärnan som gör att man faktiskt blir intresserad av er. Har ni något att säga som ni funderat ut, det är spännande. Inte att se alla lager av foundation o puder o conceiler osv.
Krama er själva lite, ni duger alldeles utmärkt som ni är.

Min dotter gillar skor, särskilt pumps. Hon köper så många pengarna räcker till eller får mig att betala dem. När det är vinter i Sverige tycker jag att det inte är funktionellt att gå barfota i pumps i snöslasket. 
Jag: Men du måste väl ta på dig andra skor när du ska gå ut? - Nej jag vill ha de här, säger dottern. - Men det ser ju inte klokt ut, och dessutom blir skorna förstörda. -Jag bryr mig inte om vad andra tycker! - Du ska bry dig om vad jag tycker och dessutom blir du sjuk om du går så där. - Det behöver inte du bry dig om svarar dottern.
Gissa vem som är arg som ett bi, jäkla unge. Jag ska inte bli arg, det är bara att konsekvenser är att jag hädanefter inte lägger ett öre på hennes kläder förutom de som hon får varje månad o sen kan jag säga när hon kommer o gnäller över att vara pank eller sjuk att de kan prata med min hand, själv lyssnar jag inte.
En annan intressant sak är att ungar som aldrig ljugit i sitt liv helt plötsligt utvecklar den talangen med ljusets hastighet.
Mamma jag gillar inte alkohol, det är så dumt att dricka, jag vill bara danska o träffa kompisar. Sen går de till sina syskon och säger: Kan inte du köpa ut åt mig, jag ska bara ha lite till på fredag. Snälla gör det.....tjat tjat tjat i samma stil som på reklamen vi får se på tv nu för tiden.

Jag minns när jag var 13 och tyckte att mina föräldrar inte begrep någonting. Jag var ju vuxen och kunde själv avgöra hur jag skulle leva mitt liv. Föräldrarna var bara ett nödvändigt ont som man behövde för att ha nånstans att bo och få mat. Jag ville vara ute så länge jag hade roligt på fredagkvällarna. Inte vara tvungen att gå hem till 24 bara för att visa upp att jag var nykter. Till slut när vi krigat i många månader o jag ideligen missskötte mig med att komma en kvart senare än avtalat så gav mina föräldrar upp. När jag började i åttonde klass så var det inte roligt att trotsa längre då mina föräldrar ändå inte brydde sig. (låtsade de i alla fall) Så i åttan var jag hemma jämt om jag inte var ute o gick med min bästis. Festandet upphörde och jag ägnade mig istället åt att ha en helt egen stil för att visa för alla kamrater att jag sket i deras modehysteri (hade inte råd egentligen)
Vill med detta bara framhålla att det är viktigt att komma ihåg sin egen barndom för att möta ungarna där de befinner sig.