På en smal o slingrande stig...
mot en bättre hälsa och ett liv utan trasiga knän och ömma fötter. Nu har iaf resan börjat för tredje gången och nu gäller det alltså. Tredje gången gillt säger man ju.
Jag har sedan en dryg månad släpat mig o diverse döttrar till badhuset för att simma. Det är en motionsform som är mjuk och även passar överviktiga tanter med trasiga knän och hälsporrar. Det enda smärtsamma där är att ta sig från omklädningsrummet via duschen (ja jag tvättar mig över hela kroppen med tvål innan vilket är det enda rätta, den som säger något annat är äcklig) till bassängkanten. Sen när jag kommer ner i bassängen så blir man så lätt och hälen slutar göra ont.
Det är tyvärr så att doppa sig tar alltid emot men det går, sen simmar jag, ibland bara 20 minuter men allt oftare 30 och snart 40 minuter. När man simmar så blir hela kroppen använd utan att skadas. Vilket gör att man kan göra det länge och sen när man går upp så blir man tyvärr sitt gamla vanliga tunga jag.
I onsdag denna vecka gick jag på introduktion på styrketräning. Det tog 1, 5 timmar och var jättenyttigt. Instruktören var perfekt, Noga beskrev han allt vi skulle göra och vi fick öva o titta på varandra. Det var jag och en kvinna till som var ungefär jämngammal. Men eftersom han var så noga så hann vi bara köra ett set på varje maskin och alltså körde vi ett tredjedels pass. Men oj vilken träningsvärk jag har idag.
Hur ska då ett helt pass kännas?
I vilket fall som helst så är det nu det börjar med måndag samt onsdag simning och tisdag, torsdag styrketräning. Jag får träna på arbetstid så jag tänker träna 16 varje tisdag torsdag. Sen ska jag försöka få in en simning på helgen också.
Jag förstår att jag nu ger mig ut på en slingrig stig vilket innebär att ibland kommer jag trampa snett eller snubbla men jag ser det verkligen som ett livsavgörande steg. Jag har aldrig varit i sämre kondition än nu och det går inte längre. Det är lite som mitt val att inte få fler barn efter Astrid. Med den graviditeten fick jag allvarlig bäcken uppluckring, en ytterligare graviditet hade kunnat innebära handikapp. Jag kan faktiskt inte för jag riskerar att få tillbringa mitt liv med en usel hälsa. Det är nu jag grundar för resten av mitt liv vilken livskvalitet jag vill ha som äldre.
Om jag nu känner mig ung i huvudet, varför ska min kropp må som en trött nittioåring. Min kripps tillstånd förhindrar ig att leva det liv jag nu vill leva. Jag vill kunna åka skidor nerför en backe, kunna dansa mig trött under en kväll och prova på andra saker jag aldrig förut vågat. Nu vill jag och kan inte, det som står ivägen ska undanröjas.
Så önska mig lycka till med min viktnedgång och min kropps tillfrisknande.
Jag har sedan en dryg månad släpat mig o diverse döttrar till badhuset för att simma. Det är en motionsform som är mjuk och även passar överviktiga tanter med trasiga knän och hälsporrar. Det enda smärtsamma där är att ta sig från omklädningsrummet via duschen (ja jag tvättar mig över hela kroppen med tvål innan vilket är det enda rätta, den som säger något annat är äcklig) till bassängkanten. Sen när jag kommer ner i bassängen så blir man så lätt och hälen slutar göra ont.
Det är tyvärr så att doppa sig tar alltid emot men det går, sen simmar jag, ibland bara 20 minuter men allt oftare 30 och snart 40 minuter. När man simmar så blir hela kroppen använd utan att skadas. Vilket gör att man kan göra det länge och sen när man går upp så blir man tyvärr sitt gamla vanliga tunga jag.
I onsdag denna vecka gick jag på introduktion på styrketräning. Det tog 1, 5 timmar och var jättenyttigt. Instruktören var perfekt, Noga beskrev han allt vi skulle göra och vi fick öva o titta på varandra. Det var jag och en kvinna till som var ungefär jämngammal. Men eftersom han var så noga så hann vi bara köra ett set på varje maskin och alltså körde vi ett tredjedels pass. Men oj vilken träningsvärk jag har idag.
Hur ska då ett helt pass kännas?
I vilket fall som helst så är det nu det börjar med måndag samt onsdag simning och tisdag, torsdag styrketräning. Jag får träna på arbetstid så jag tänker träna 16 varje tisdag torsdag. Sen ska jag försöka få in en simning på helgen också.
Jag förstår att jag nu ger mig ut på en slingrig stig vilket innebär att ibland kommer jag trampa snett eller snubbla men jag ser det verkligen som ett livsavgörande steg. Jag har aldrig varit i sämre kondition än nu och det går inte längre. Det är lite som mitt val att inte få fler barn efter Astrid. Med den graviditeten fick jag allvarlig bäcken uppluckring, en ytterligare graviditet hade kunnat innebära handikapp. Jag kan faktiskt inte för jag riskerar att få tillbringa mitt liv med en usel hälsa. Det är nu jag grundar för resten av mitt liv vilken livskvalitet jag vill ha som äldre.
Om jag nu känner mig ung i huvudet, varför ska min kropp må som en trött nittioåring. Min kripps tillstånd förhindrar ig att leva det liv jag nu vill leva. Jag vill kunna åka skidor nerför en backe, kunna dansa mig trött under en kväll och prova på andra saker jag aldrig förut vågat. Nu vill jag och kan inte, det som står ivägen ska undanröjas.
Så önska mig lycka till med min viktnedgång och min kropps tillfrisknande.
