heavymetalmum

Det är fascinerande att byta arbetsplats. Första tiden går man runt o bara registrerar och försöker förstå hur allt hänger ihop. Man vill komma ihåg namnen på alla 50 som man skakar hand med de första dagarna men det är ju helt hopplöst. Efter några veckor så inser man att det måste komma succesivt. Det blir liksom fragment av det hela som man brottas med. På kvällarna somnar man ovaggad. I slutet på andra veckan kändes det lite motigt för jag kunde liksom inte producera något, alla runt omkring har mycket att göra men själv har man inte alla konton som man behöver för att komma åt rätt verktyg och inte rätt kunskaper om det man ska göra för att arbeta självständigt.

Därefter börjar det lossna och man hittar små saker som går att utföra med de kunskaper som man förvärvat och då blir det riktigt kul igen. Vartefter dagarna går så hittar jag mer och mer som jag faktiskt kan göra nytta med. Folk omkring en lär känna en lite och släpper lite på guarden. Det blir mer lättsamt att samtala.
 
Efter denna period kommer den tuffaste. Där är jag nu. Jag vet att nu när jag har varit på plats i en månad så har min "graceperiod" löpt ut. Förut förväntade sig ingen något av mig men nu kommer kraven på att jag ska fungera i min nya roll att infinna sig.
Jag är fortfarande nybörjare och har massor av kunskaper som jag måste inhämta men det är bara att "ta tjuren vid hornen" . Jag ser fram emot att komma igenom på andra sidan, stärkt i mitt självförtroende över att ha klarat av denna tid och lärt mig ett nytt arbete. Att kunna bemästra nya situationer på ett bra sätt. Och ja, jag känner tillit till min förmåga. Varför? Jo för att det är det här som gör att jag utvecklas, just att våga gå utanför komfortzonen och utöka min kapacitet. Det gör att jag växer som människa.

Det är att leva för mig.